Osynlig:En novell av Jörel Strömgren
Det är alltid svårt att berätta vissa saker för folk ibland. Som till exempel om man upptäcker att någon bor i ens lägenhet när man inte är där. Så är det nämligen för mig. Det är någon som bor i min lägenhet när jag inte är där. När jag går till jobbet eller tar en sväng till videoaffären, då passar hon på att bo där. När jag kommer tillbaka är hon borta.
Det är inte själva berättandet som är svårt, men det är kommentarerna och de reaktioner man får. Det kan kännas tråkigt ibland. Lite ensamt.
Från början pratade jag om det öppet, på jobbet. Folk trodde först att jag skojade, men när jag förklarade vad jag menade så blev det alldeles… tyst. Någon ställde lite följdfrågor, som hur jag kunde veta säkert och vad jag hade för bevis. Men de flesta blev bara generade. Ibland drev de med mig som om jag vore dum. För jag har ju inga bevis alls, det ligger liksom i sakens natur. Hon som bor i min lägenhet när jag inte är där, hon gör ingenting. Jag tror att hon bara brukar sitta där i soffan eller på en stol och ta igen sig. Sedan går hon vidare, kanske till nästa lägenhet där ingen är hemma. Kanske sover hon hemma hos någon som jobbar natt. Jag vet inte var hon lagar mat men jag tror inte att det är hos mig, jag tycker att det borde märkas.
En dag berättade jag om det för personalsekreteraren, och då ordnade hon så jag fick träffa en kurator genom Företagshälsovården. Jag har aldrig förstått varför det finns kuratorer. Det enda som de verkar lära sig under sin utbildning är att le och att sitta obehagligt nära folk och titta en rakt i ögonen. Trots det bestämde jag mig för att ge henne en chans, så jag berättade om min okända inneboende. När jag hade berättat allt sa hon, hör och häpna: ”Om du känner att du behöver prata så får du gärna göra det, jag är här för dig, annars kan du bara sitta tyst. Det är OK om du behöver gråta.” Då blev jag alldeles förbluffad och tyst. Hon måste ha märkt det för hon sa: ”Det gör ont när livet liksom skaver i oss” och så klappade hon mig på handen. Jag visste inte vad jag skulle säga, hennes dumhet gjorde mig så arg så bestämde mig för att det var bäst att gå innan jag fick ett utbrott. Då log hon insiktsfullt och sa: ”Jag känner att du bär på mycket vrede inom dig”.
Kuratorn ordnade så att jag fick träffa en psykiater, också genom Företagshälsovården. Det var en sorts prova-på-besök för att psykiatern skulle kunna ställa en diagnos och upprätta en behandlingsplan. Han lyssnade också min historia. Han log inte, det är något de får träna bort på sin utbildning, och sedan frågade han några helt orelaterade frågor som om jag känner mig ensam och om jag tycker att det är svårt att avgöra om saker händer i verkligheten eller bara i mitt eget huvud. Jag sa som det är, att jag är ganska ensam men att jag reder mig. Och att jag brukar ha ganska bra koll på skillnaden mellan verklighet och dröm. Han frågade också om det hade hänt något tråkigt när jag var liten. Det var de orden han använde och vad skulle jag säga? En gång hade jag en kanin som rymde och sedan dog den. Annars inget särskilt.
Psykiatern satt och lyssnade på mig med halvslutna ögonlock och trummade med fingertopparna mot varandra. Han lovade att komma tillbaka med ett skriftligt utlåtande när han hade funderat färdigt, jag har inte fått det än men jag skulle knappast tro att det hjälper.
Till sist träffade jag en annan sorts psykolog, en kvinna som håller på med kognitiv beteendeterapi. Det går ut på att man bevisar för folk att de tänker dåligt. Hon påpekade att jag inte kunde veta att det hade varit någon i min lägenhet om det inte fanns några spår efter den personen. Det fanns ingen möjlighet att jag kunde veta att personen var en kvinna. Det var högst otroligt att någon skulle finna någon glädje i att bo i min lägenhet om hon hela tiden måste vara på sin vakt att jag skulle komma tillbaka.
Vad skulle jag säga? Hon hade ju rätt. Hela historien var ju väldigt långsökt, och jag hade ingen enkel förklaring till att det var på det sättet. Den kognitiva beteendeterapeuten lovade att hon skulle hjälpa mig ut ur min vanföreställning på 20 minuter om jag bara ville. Men jag tänkte att det inte skulle vara riktigt bra, för min osynliga inneboende skulle ju inte försvinna bara för att jag låtsades som ingenting.
Efter det att jag hade träffat den kognitiva beteendeterapeuten insåg jag att det var lika bra att sluta berätta om min besökare, och det gjorde jag. Efterhand började mina kolleger glömma bort hela historien, och började behandla mig som vanligt igen. Men den osynliga besökaren fortsatte naturligtvis med sina besök. Hon brukade komma varje morgon när jag har gått till jobbet, och stanna hela dagen, utom de dagar när jag sprang hem på lunchen, för då brukade hon passa på och göra något ärende på stan. Men jag sa inget.
Jag visste inte om hon förstod svenska. Ibland brukade jag skriva lappar till henne och la dem på köksbordet men hon skrev aldrig svar. Jag visste väldigt lite om henne, men jag var säker på att det var en ”hon”. Annars skulle hon ha glömt toaringen uppfälld, i alla fall någon gång.
Hon brukade aldrig röra något hemma. Det tyckte jag var lite synd för det vore väl praktiskt om hon kunde städa lite, när hon ändå var i lägenheten. Eller handla. Ibland lämnade jag någon sedel på bordet och skrev saker som ”Du kan väl köpa kaffe och wienerbröd – det är OK om du behåller växeln”. Men hon stod emot, hellre lät hon pengarna ligga där de låg. Därav förstod jag att hon var en person med stor personlig integritet, och det gjorde att jag kände en motvillig respekt för henne.
En dag beslöt jag mig för att det var dags att träffa henne. Jag tog helt enkelt semester, och låg kvar i sängen med alla lampor släckta för att inte skrämma bort henne. Efter en stund ringde telefonen. Jag svarade inte, för jag förstod att det var hon och att hon bara ville kolla om det var någon hemma. Sedan ringde det på dörren. Då hade jag tänkt ligga alldeles stilla i sängen och lyssna på ljudet när hon stoppade nyckeln i låset, och sedan skulle jag få se henne när hon kom in och tände lampan. Men plötsligt insåg jag att det kanske inte var så enkelt. Tänk om hon var yrkesmördare eller galen, och att enda skälet till att hon kom till min lägenhet var för att vila ut efter sina hemska brott, eller något liknande. Jag fick panik. Jag ropade så högt jag kunde att jag var hemma och att jag skulle öppna dörren så fort jag kunde. När jag till sist hade samlat mod att öppna dörren fanns det ingen där. Efteråt förstod jag ju att det var ganska överdrivet att reagera så häftigt, men då var det så dags.
Sedan bestämde jag mig för att försöka gillra en fälla. Jag ställde upp en vas lite ostadigt på en stol, och så knöt jag en fiskelina från stolen till dörren så att vem som än öppnade dörren skulle riva ner vasen. Det var en ganska enkel fälla men otroligt effektiv, det märkte jag när jag kom hem och råkade riva ner vasen av misstag, det första jag gjorde. Det var konstigt när jag plockade upp skärvorna, för jag märkte att prislappen satt kvar och jag vet att jag alltid brukar ta bort den. Jag förstod att det kunde vara så att den osynliga besökaren hade rivit ner vasen och sedan i ren desperation rusat iväg till Åhléns och köpt en likadan vas och riggat upp den på samma sätt. Jag funderade på att gå ner på Åhléns och kolla om de fortfarande säljer vaserna och kolla om det är samma pris som på prislappen, och kanske till och med fråga när de senast höjde priset. Men det kändes som precis en sån där sak som den där kognitiva psykologen skulle ha gjort, så det fick mig att tappa lusten.
Så då gjorde jag precis det jag borde ha gjort redan från början. Jag betalade en tonåring för att hon skulle sova över hos mig. Och när morgonen kom fick hon gömma sig i min garderob; jag sa åt henne strängt att hon inte fick öppna garderobsdörren, men att hon måste hålla utkik så fort hon hörde ytterdörren. Och sedan gick jag till jobbet, precis som vanligt.
När jag kom tillbaka hem var tonårstjejen fortfarande kvar. Hon sa att inget särskilt hade hänt men hon tittade mig inte i ögonen när hon sa det. Hon verkade skyldig på något sätt. Kanske hade hon helt enkelt somnat och glömt bort att hålla vakt. Eller också hade hon faktiskt träffat den osynliga och pratat med henne och kommit överens om att ingenting säga. Jag brydde mig inte om att korsförhöra henne, för det skulle kunna verka överdrivet. Nu visste jag i alla fall en sak. Den hemliga inneboende kunde troligen svenska, för Bettan är inget vidare på engelska.
Så gick flera år, och jag har vant mig vid det här laget. Det är inte hela världen att ha en osynlig inneboende, i alla fall inte någon som är så finkänslig som min. Hon kunde ju som sagt städa men man kan ju inte få allt. Hon brukar i alla fall inte stöka ner. Det finns en sak som hon gör, tror jag, och det är att hon ibland vattnar mina blommor om jag inte har gjort det på ett tag. Tror jag.
Nu har jag inte så mycket tid att tänka på henne, för jag håller på att skaffa mig en synlig inneboende, en kille som jag träffade på en rödakorskurs för några veckor sedan. Daniel heter han och jag känner ingen som är så härlig som han. När han flyttar in så blir det helt annorlunda, för han är en sån som jobbar hemma. Han är yrkesmusiker och måste träna på sin cello minst fyra timmar om dagen, säger han. Jag vet inte varför, för när man väl har lärt sig spela borde det väl inte vara så svårt att komma ihåg var tonerna sitter.
Jag är lite orolig med tanke på den osynliga. Jag vet inte vart hon ska ta vägen. Det är ju inte direkt mitt ansvar, men man blir ju liksom van vid folk som man delar lägenhet med även om man inte träffar dem.
Epilog
Nu har det hänt. Det hände i fredags, när vi fortfarande låg i sängen. Telefonen ringde och jag hade ingen lust att svara. Sedan ringde det på dörren och då hade jag ingen lust att öppna den heller så jag lät bli. Sedan hörde jag nyckeln i låset och så kom hon in.
Hon blev stående i dörren till sovrummet och stirrade på oss helt bestört, och såg alldeles sårad ut och övergiven. Hon sa ingenting.
Jag stirrade tillbaka, lika bestört, och sa ingenting heller. Sedan förstod jag plötsligt hur allting hängde ihop. Det var otroligt men inte omöjligt; det förklarade en hel del.
Jag insåg att hela mysteriet med den osynliga inneboende var rena rama struntpratet. Varför skulle någon skaffa nyckel till min lägenhet och sitta där om dagarna när jag var på jobbet eller på videobutiken? Det var otroligt långsökt, insåg jag, och det sa jag till henne, rakt i ansiktet. Nu fick det vara slut på de här inbillade osynliga besöken. Jag hade blivit hånad och förlöjligad länge nog för att jag trott på hennes existens utan bevis. Nu fick det vara nog med vanföreställningar. Nu var det dags att sätta punkt.
